….. det är frågan. Inte för att jag inte vill. Kanske för att inte tiden räcker till? Eller för att det inte finns så mycket att skriva om? Eller för att jag tappat lusten, fantasin eller bara farten?
I nuläget är det iallafall väldigt tunnsått med inlägg här i vår blogg. Bättra mig eller inte? Ja vi får väl se. Hur som helst kommer här ett inlägg.
Julen är sen länge över. Vi städade bort julen förra helgen. MEN husse har valt att behålla vår gran (utan pynt och ljus) inne en hel vecka. Vet inte riktigt vad han har för avsikt med det? Om det är något tecken eller innebörd som jag inte förstått eller sett? Den står iallafall kvar där i sitt hörn. Helt utan annat än sina barr. Och faktiskt de sitter fortfarande kvar. Tappert håller de sig fast, fast ingen vattnat den stackaren på länge. Tänk så olika det kan se ut. Just det här med att klamra sig fast. Att leva trots att det borde vara omöjligt.
Precis så kan tankarna också gå i Cancerland. Dvs i den värld och i det land som jag besökt, stannat till i ett tag och nu försöker snirkla mig ur. Ibland går det utomordentligt bra att fokusera på friska tankar och funderingar. Ibland inte. Kanske är det därför jag avstått från bloggande både här och i min egen blogg. För när jag börjar föra mina tankar ut i fingrarna, knappandes på tangenterna då finns det inget stopp ofta. Då bara rinner det iväg!
I den här bloggen är det ju tänkt att det ska handla om hundarna i första hand och mig själv i andra hand. Ibland tar dock jag själv över på gott och ont.
Men NU ska hundarna få ta plats här också ….. fattas bara
Kan låta hälsa att Qvittra är VÄLDIGT nöjd med att inte längre vara främst utställningshund. Och ska sanningen fram är hennes matten också VÄLDIGT nöjd över det. Jösses så skönt det är att bara vara när det kommer till helg. “Bara” köra med träningsgruppen och fokusera på det. Umgås med bara trevliga människor som vill en väl. Som både ger och tar men med bara goda avsikter. Det ger en otroligt go energi det! Tusen tack alla ni tjejer och killen som tränar med mig i träningsgruppen och förgyller mitt liv! Ni är BÄST!!!!
Det har gått bara 20 dagar av året men vi har varit igång ända sen 4/1 och tränar både 1 och flera gånger i veckan. Inga måsten. Bara lustfyllt när vi har lust! Det är precis så det ska vara för att tilltala mig. Då blir också lusten mer och mer. Har jag påtvingade saker blir jag bara frustrerad och nästan lite obstinat istället.
Så ja jag bara älskar mitt nya hundliv!!!
Har också tillskansat mig nya hundkontakter i och med mitt intresse för en ny ras. Så på tisdag har jag “dejt” med en ny bekantskap för att suga i mig mer information om denna härliga ras. Höra fler erfarenheter och träffa ännu fler individer.
Denna matte/människa/kvinna gör inget förhastat utan förbereder sig noga. Sen kan det bli fel ändå men men då får man ta lärdom av det och göra bättre nästa gång.
Nåväl hundarna skulle vi ju prata om….
I söndags hade jag bara Qvittra med mig. Qvittra hon är som hon är oftast. Men ibland glimmar hon till. I söndags var en sån gång. Hon kunde fokusera, nästan, hela tiden och jag var mycket nöjd med träningen. Slutade när vi var som bäst och det var en bra känsla i kroppen när jag åkte hem. Lyckokänsla blir det sådana gånger. Så jag satt med ett soligt leende på läpparna hela vägen hem.
För andra med “enklare” hundar skulle ett sånt här träningspass kanske vara ett bland många. För mig som inte är bortskämd med sånt så är det guldkantade tillfällen som det gäller att njuta av när tillfälle ges.
I tisdags tränade vi på hemmaplan. Stället hade väl en del att önska. Men är man tokig hundmänniska så är man. Då duger en “grusgräsissnöplan” också. Har man en positiv inställning så spelar inte en knölig grusbana som var mer täckt av gräs än grus någon roll. Då tränar man på och är glad åt att få träna.
Denna gången var det Shakiro som dragit vinstlotten att få spendera egentid med matte. Vet inte om han höll med om att det var vinstlott. För HAN var helt klart bekymrad av det knöliga underlaget. Han är ju lite “rädd om fossingarna” han. Dagen efter fick jag också förklaringen till varför han inte var lika på hugget som vanligt. Ett skov kom som ett brev på posten…. j-la måne som spökar för oss.
Men nu har han fått sina tabletter ett par dagar så nu är han glad och pigg igen.
På söndag har vi träning igen. Tar med mig Shakiro så han får träna inne och på bra underlag också denna vecka. Vill också träna lite fortsättningsskyltar med honom så det blir nog 2 banor på söndag om vädret tillåter. Dvs om det inte blir för kallt.
Apropå det måste jag åka och inhandla laminatplast och plasta in lite mer skyltar.
Simningen har legat nere under juluppehållet och vi har inte kommit igång ännu. Det beror mest på att jag inte är sams med min kropp och således inte haft ork eller lust. Blir så less på att det ska vara så irriterande hela tiden med värken och stelheten så det hämmar mig. Men men det kunde ha varit värre så varför gnälla.
Om nån orkat läsa ända ner så ska ni ha en eloge.
Tusen tack för besöket. Skriv gärna en liten kommentar. Det är så roligt när man ser att någon “hälsat” på.
Ha en fin helg
Lisa & Hårtussarna